Ett nytt teknikhäfte från Hemslöjdens förlag har under hösten landat i butikerna, denna gång är det tekniken påsöm som avhandlas, och få är så väl rustade som att guida genom denna vackra teknik som mästerbrodösen Anna-Karin Jobs Arnberg. Boken heter Påsöm – och det är också namnet på det folkliga yllebroderi som härstammar från Floda socken i Dalarna. Det hörde ursprungligen till folkdräkten, men dess prakt blev vida omtyckt och spred sig därmed vidare. Idag finns det på allt möjligt, kuddar, bonader, väskor och kläder. Utövarna finns dessutom långt utanför Dalarnas gränser.
Steg-för-steg instruktion i hur du broderar en ros med påsöm. Ur teknikhäftet Påsöm av Anna-Karin Jobs Arnberg. Foto Thomas Harrysson)
Hemslöjdens förlags teknikhäften bjuder främst så som mallen ser ut på en genomgång av själva tekniken den behandlar. Samt en rad exempel på användningsområden, illustrerade i ett antal projekt att göra själv. En bra och av mig uppskattad detalj är dock den lilla introduktion till användningsområde eller historia som tas upp – här är det extra välkommet då påsömmen är så lokalt präglad och har anor från 1700-talet.
Jag lär mig exempelvis att det redan i mitten av 1700-talet broderades enkla slingor och stiliserade former – romber, stjärnor, slingor och blommor – på en del dräktplagg. Broderierna gjordes för hand och garnerna var växtfärgarde.
Broderad vante med gaffelfrans (!) i all sin prakt. Ur boken Påsöm av Anna-Karin Jobs Arnberg. (Foto Thomas Harrysson)
Syntetfärgerna gjorde entré i mitten av 1800-talet och då började broderierna likna mer av det vi ser idag – färgglädjen måhända triggade motiven för nu exploderade blommorna och slingorna. 1900-talets utveckling gav att motiven blev mer naturalistiska, och så som Anna-Karin Jobs Arnberg skriver, gick broderiet från stilistiska motiv till att bli mer naturalistiska. Liljekonvaljer, styvmorsvioler och dahlior skymtar, inte så mycket hittepå alltså.
Men i sin helhet och i den värld av påsöm som jag är så förtjust i är det verkligen värt att som brodös äga en hel del fantasi och hittepåkraft – more is more är ledstjärnan här och är det inte ljuvligt så säg?
Påsömmen med sin enorma blomsterprakt består gärna av klara färger och mycket olika blomster. Utvecklat i Floda i Dalarna är det nu spritt över hela landet. Lär dig brodera sömmen du med! (Foto Thomas Harrysson)
Vad är det då boken lär ut? Kort och gott ett antal grundtekniker, eller antal stygn som du när du kan dem, kan använda fritt för att själv komponera din blomsterprakt. Du börjar med fördel med en ros i förstygn, plattstygn och stjälkstygn, för att så småningom ta dig an flikbladiga rosor eller penséer. Här finns tydliga steg-för-steg instruktioner som visar både stygn och resultat, också i bilder. En inledande genomgång av material som du behöver finns också med; olika sorters kläde att brodera på, nålar, mallar och skisspenna exempelvis.
Här finns också tydliga blommönster att föra över på egna broderier, att utgå ifrån, lära av och inspireras av för vidare utforskande. Boken avslutas med tydliga instruktioner om hur du gör en gaffelfrans, det har jag alltid velat göra, så himla fint!
Påsöm är en utmärkt julklapp till både den erfarna brodösen som vill ha lite extra inspiration till den egna arsenalen av blomsterprakt, till den som precis börjat nosa på det här med yllebroderier, tjocka garn och fluffiga blommor och en värld av färg och form. Det är en pedagogisk bok och den bjuder alltså främst på en bra och tydlig genomgång av vad tekniken påsöm innebär. Inga krångligheter. Köp boken här! >>
*** I det här inlägget finns det en länk till Bokus som rekommenderat inköpsställe av boken. Detta ingår i ett samarbete med Kurbits och det möjliggör att jag kan skriva fördjupade texter om nyutgivna böcker inom slöjd- och hantverksområdet. Innehållet är inte på något vis styrt av annat än mina tankar och åsikter om böckerna.
Just nu pågår utställningen med dessa ljuvliga verk på Kaleido Konsthantverk i Uppsala. Det är verk karaktäristiska för Ulla-Stina Wikander, konstnären som arbetat med att klä in föremål i gamla broderier under lång tid.
Axe. Mixed media. Verk av Ulla-Stina Wikander, just nu på Kaleido i Uppsala. (Foto Ulla-Stina Wikander)
Hon använder främst petit point-broderier som hon samlar på, gissningsvis hittar hon dem både på loppisar och second handaffärer, där brukar de ligga på hög. Nu får de tack och lov och genom hennes arbete nytt liv.
Och hon gör det av lite olika anledningar:
I början klädde jag mest in kvinnligt kodade hushållsmaskiner från 70-talet, som symaskiner och elvispar. Det var intressant att se hur dessa banala och vardagliga objekt transformerades – omodernt skräp som ingen längre ville ha blev artefakter från en svunnen era när de ’kläddes upp’.
Nu visar hon istället verktyg, på Kaledio finns sågar, skiftnycklar, tänger, kofot och skruvdragare, också dem med de karaktäristiska broderierna.
Special tools. Mixed media. (Foto Ulla-Stina Wikander)
I botten är hon målare och skulptör men berättar också att hon har samlat på broderierna i över tio år. Det hela började när hon arbetade som attributör på Göteborgsoperan och letade rekvisita på loppisar.
– De betraktades som förspilld kvinnokraft och värdelös kitsch. Ofta fick jag kommentarer som ‘du köper den för ramen, va?’
Fixed keys, 30x45x1 cm, mixed media. (Foto Ulla-Stina Wikander)
Ulla-Stina Wikander är numera väl etablerad inom denna nisch, hon har regelbundet utställningar både i Sverige och utomlands och jag tänker mig att hennes samling av både broderier och idéer för inklädnad verkar vara outsinliga. Hon hör både enstaka föremål och hela installationer. Kolla in mer av hennes arbeten på hemsidan! >>
På Kaleido visas hennes utställning Special tools fram till 2 februari, gå och se om du har möjlighet.
Drilling Machine. 25x20x10 cm, mixed media. (Foto Ulla-Stina Wikander)
När förändringar och hot blir verkligt nära behöver vi bearbeta på olika sätt, med olika medel och inte minst genom olika material och uttryck. I mitt flöde har flera exempel på broderad virusbearbetning dykt upp på sistone, och det tycker jag är så sympatiskt och symtomatiskt. Vi behöver närma oss de uttryck vi är bekväma med och förstås får tröst av.
Lotta Sjöbergs broderiterapi; coronaviruset sett i mikroskop, omsatt i stygn. (Foto Lotta Kaivanto Sjöberg)
Och själv har jag också funnit tröst i det Lotta Sjöberg kallar broderiterapi, hon har i ett projekt valt att avbilda Covid 19 sett ur mikroskop. “Hur kan något så litet och noga inringat ändå vara så ovisst? Ju fler bildversioner jag hittar desto vackrare blir de”, skriver hon om sitt projekt. Hon broderar virus löpande, långsamt om kvällarna.
– Jag googlar på viruset och kollar från den senaste tiden. Men jag har ju ingen aning om, egentligen, om det verkligen är rätt virus. Även nyhetssajterna och populärvetenskapssidorna kan ju ha tagit nåt annat. Men egentligen spelar det ingen roll. De är representanter.
“Jag försöker att inte vara rädd. De är ju iallafall vackra” Lotta Sjöbergs broderier föreställande coronavirus tröstar och visualiserar, eller hur? (Foto Lotta Kaivanto Sjöberg)
Lottas Coronavirusbroderier finns att se på hennes instagramkonto @lotta_sjoberg, följ hennes arbete! Där har hon också postat förlagorna på viruset, vilket är intressant att se. Det blir på ett sätt avdramatiserat när stygnen är så här färgglada och vackra. Jag frågar Lotta om hennes bearbetning fungerar för henne?
– Ja, det hjälper mig. Jag är katastroftänkande. Nu har jag riktat mitt sökande efter skönheten istället för dödlighetsprocenten, säger Lotta Sjöberg.
Humor är ett annat sätt att kanalisera sin ångest och bearbetning av katastroftankar. Danska brodösen bakom instgramkontot @softhappiness postade denna tolkning av toalettpapperskrisen tidigare idag.
Danska brodösen @bloedlykke tolkar Coronavirusets effekter med korsstygnen på detta vis. (Foto @bloedlykke)
Även den svartaste humor kan vara bra att ta till, om det ska bearbetas och ångestdämpas med hjälp av stygnen. I norska radikalbroderigruppen For et mer aggressivt korstingsbroderi! postades också denna nyliken, med Inger-Lise Johansen som avsändare.
“Ja, jeg har bekmørk humor. Galgenhumor. Undskyld” Skriver Inger-Lise Johansen om sin version av broderiterapi på temat Coronaviruset. (Foto Inger-Lise Johansen)
Oavsett metod att bearbeta är det fint att se att stygnen kan vara något att ta till när det råder oro eller kris idag. Oavsett intention – att uttrycka tankar eller åsikter, eller förmedla lugn i en orolig tid – kan broderiterapin ge trygghet på ett oväntat sätt.
Så var det för mig idag, tack alla brodöser därute som gör, hjälper oss att ta in, tröstas och kanske också ger oväntat skratt. Tack för att du gör och delar!
Finns det fler broderiterapibrodöser på temat därute? Visa mig gärna!
I dagar av hemmasittande är ju berättelser vi delar och erfarenheter vi kan berätta om inspirerande, tiden för reflektion är ju på ett sätt nu. Jag har därför hunnit sammanfatta lite tankar om den resa jag och Maria i Gerillaslöjdsfestivalen genomförde i januari, där vi tillbringade sex intensiva dagar i Washington.
Jag, Maria Yvell och Betsy Greer i Washington tidigare i år.
Jag vill gärna berätta om resan, då jag vet att det finns intresse för dessa ämnen här. Det var spännande ur ett globalt hantverksaktivistiskt sätt, där vi bland annat kunde mötas för diskussioner kring vårt görande över världen. Bakgrunden handlade om att Gerillaslöjdsfestivalen under hela 2019 medverkade i House of Swedens utställning Urban Challenges, vi skickade över material för att introducera ytterligare en garnbollsmatta i mars förra året – denna fick namnet Voices of Yarn och har under året växt med hjälp av utställningens besökare. Precis som med vår svenska matta Fantasin till makten har de som medverkat fått skriva ner svar på en fråga; “What is important for you?” ville vi höra från de amerikanska deltagarna.
#voicesofyarn från utställningen Urban Challenges på House of Sweden i Washington. (Foto Gerillaslöjdsfestivalen)
“What is important for you?” Rösterna samlas i utställningen på detta sätt. (Foto Gerillaslöjdsfestivalen)
Vi åkte till House of Sweden för att dels se över garnbollsmattan som växt fram under året dels för att medverka vid ett samtal om hantverksaktivismens roll i samhället och i världen. Vi kunde bjuda in en av craftivismens starkaste förespråkare, Betsy Greer och tillsammans med oss var hon med och bidrog med sin syn på hur hantverket kan bidra till förändring. Med oss i samtalet och panelen var också textilkonstnären Rania Hassan samt curatorn Caroline Kipp från Textilmuseet i Washington DC.
Panelen från vänster: Jag, Maria Yvell, Betsy Greer, Rania Hassan och Caroline Kipp. (Foto House of Sweden)
Vi pratade bland annat om att craftivismen har en annan sorts roll i USA, där genomslaget har varit större än här hemma. Gemensamhetsprojekten som genomförts i USA har varit fler och större, vi landade i exempel som The Aids Quilt, världens största textila verk (det väger 54 ton!) och initierades redan 1986 till förmån för de som drabbats av HIV och senare gick bort i Aids. Att bidra med en ruta för att hedra någon som gått bort blev en del i mångas sorgearbete.
Nyligen har också en liknande manifestation avslutats, vi pratade om The Monument Quilt, ett gemensamhetsverk som består av över 3 000 vittnesmål till sexuellt våld i nära relationer, verket visades i sin helhet under ett par dagar i maj och juni 2019. Platsen – The National Mall, parken mellan Abraham Lincoln-monumentet och The Capitoleum i Washington (med Vita Huset snett ovanför) är en mäktig politisk plats för ett sådant verk.
The Monument Quilt, här utlagd på The National Mall i Washington, en politiskt laddad plats mellan Capitoleum och Lincolnmonumentet, med Vita Huset precis till höger. (Foto Nate Gregorio)
The Monument Quilt i närbild. (Foto Nate Larson)
Att craftivismen kan göra skillnad i ett samhälle och kan vara en resonanslåda för den egna åsikten var något vi upplevde när vi pratade med utövare och representanter från hantverkscommunityt. Som enskild utövare kan det handla om att ge röst till något, eller vara en del av något. Och som institution handlar det om att vara möjliggörare för nya berättelser och kanske också ge plats för nya uttryck.
Vi pratar också om hur metoden kring hantverksaktivismen flyttar fokus från det tidigare privata handarbetandet. Istället blir det ett meddelande till omvärlden om vem du är. Det är nyttigt för alla, menar Betsy Greer: – Det gör skillnad för den som skapar men också för samhället i stort. Du blir tydligare i dina åsikter och dina tankar. Craftivismens styrka finns också i att det kan vara en påtaglig konversationsöppnare till ämnen som det annars kan vara svårt att hitta ingångar till.
Efter vårt samtal hade vi förstås garnbollsworkshop med alla som ville vara med. (Foto Kurbits)
Men det meddelandet till omvärlden kan också vara skrämmande, att våga ta plats eller ge sig själv det utrymmet kan vara svårt av olika anledningar. Det kan vara ett av skälen till att gemensamhetsverken vunnit i popularitet på senare år, att göra tillsammans eller ingå i en större helhet kan ge mod till fler, vilket Maria betonade från scenen i Washington. – Vi märker att många känner sig bekväma med att få vara en del i våra projekt, och att vi genom att vi samlar in många röster når ut till många.
Det var riktigt fin stämning blad garnbollsgörarna och vi samlade in många bra tankar om vad som är viktigt för de utövare som var på plats. (Foto House of Sweden)
Under de dagar vi var på plats monterade vi också upp de fantastiska rutor som vi i nätverket kring Gerillaslöjdsfestivalen gjorde till No Limit i Borås 2017, gatukonstfestivalen där vi fick i uppdrag att klä in en bro. Rutorna har nu fått hänga på ambassaden en månad också (de skymtar ovanför oss på bilden ovan).
Så det fanns en hel del att prata om när vi ägnade några dagar i utställningen tillsammans med museets besökare. Att prata om att göra tillsammans och också att faktiskt gemensamt bygga upp något är väldigt givande, att få göra det tillsammans med människor på andra sidan jorden, och lyssna på deras funderingar om politik, klimat och medmänsklighet var sannerligen upplyftande. Att dessutom ägna dagar åt att på riktigt prata om utmaningar kring hantverksaktivismen, hur den globalt kan vara ett kitt mellan människor och samhällen och hur den kan väcka medvetenhet på riktigt var en mäktig upplevelse. Att se hur den rörelsen är en del av civilsamhället och en kraft att räkna med kring organisationer och föreningsliv, det var en riktig upplevelse. Dit har vi inte nått här ännu, och jag ser verkligen fram emot när vi diskuterar dessa frågor på ett bredare plan. Så som det uttrycktes när vi var där:
Craftivism is about creating broader conversations about uncomfortable social issues, raising awareness, and creating a better world one stitch at a time! This is done by sharing ideas with others in a way that is welcoming and not dividing, all while celebrating traditional skills in new ways.
#voicesofyarn
Betsy Greer, en av förespråkarna för craftivismen gjorde förstås en och annan garnboll när vi sågs… (Foto Gerillaslöjdsfestivalen)
Och till sist…jag fick möjlighet att göra ytterligare inspelade intervjuer på plats, så håll utkik – visst kan det vara så att en ny podd om hantverksaktivismen håller på att se dagens ljus, jodå, jodå. Stay tuned som de säger.
Vad gör alla slöjdare just nu kan man ju undra? En hel del av er bearbetar ju sin oro eller sin rastlöshet genom stickorna, garnet, virknålen eller tråden, det är ju helt uppenbart. Jag skrev tidigare om Lotta Sjöberg som broderar Covid19-virus för att kanalisera sin ångest, se här!
Och är inte bilden i inläggets topp ljuvlig så säg? Uppsatt under torsdagen av ingen annan än @sibyllagun, skynda dig förbi Humlegården så hinner du se den på plats!
Julie Jackson från Subversive Cross Stitch har tagit fram det här mönstret med den mycket…tydliga uppmaningen. Och många är brodöserna som följer hennes uppmaning (att både brodera och stanna hemma skulle jag tippa. (Foto @echo_rook)
En uppsjö kreativa använder slöjden som tidsfördriv, som sätt att få ur sig lite hopplöshet eller bara för att få en lugn stund. Ett av mina favoritkonton just nu är ljuvliga Subversive Cross Stitch, som drivs av Julie Jackson, där lika doser kreativitet som ångest flödar. Ladda ner ett mönster själv och kör, bara kör! >>
Tankar om att använda den frigjorda tiden vi nu alla fått mer eller mindre till skänks (?) är också ett tema därute – häromdagen fångade jag Lisas kloka påminnelse – kolla in @ragtale förstås!
Kloka ord från svenska @ragtale!
Ytterligare ett konto som är värt att följa för att kanalisera sin ångest är alltid så spänstiga @badasscrosstitch – kolla in bara!
Instagramkontot Bad Ass Cross Stitch bjuder på den här… (Foto @badasscrossttich)Och den här. (Foto @badasscrosstitch)
I Göteborg går denna att hitta på temat munskydd förstås. Fantastiskt arbete av Frida Yarnlund, @yarnlund – följ henne!
@yarnlund förgyller Göteborg med taggar i staden – kolla in den här exemplvis! (Foto @yarnlund)
På sticksajten Ravelry finns också en uppsjö mönster som alla behandlar Coronaviruset på olika sätt – sök på Corona pattern och det kommer upp både stressbollar, vantar, sjalar, ansiktsskydd och budskap på temat Covid19. Dessa vantar har blivit rasande populära i mina kanaler, gjorda av Lill C. Schei.
Vantar med Coronamönster, av Lill C. Schei på Ravelry. (Foto Lill C Schei)
Här är exempelvis också Kath Hewitts mönster F**k Corona virus som en besvärjelse. Eller Irma Gramberg som använder sig av gullighetsmetoden för att göra smittan mindre skrämmande.
Kath Hewitts mönster F**k Corona virus finns också på Ravelry. (Foto Kath Hewitt)En medvetet gullig filur blir ju mindre skrämmande, även om den föreställer ett Coronavirus…så resonerar iallafall Irma Gramberg på Ravelry. (Foto Irma Gramberg)
Sist men inte minst hittade jag detta ångestdämpande mantra häromdagen också…som liksom fastnade. Dont freak out dont freak out osv. Också med avsändare Julie Jackson @subversivecrosstitch.
Mantra från @subversivecrosstitch – aktuellt för många idag. (Foto Julie Jackson) Keep the distance! Garntagg av @sibyllagun i sin helhet, finns vid Humlegården i Stockholm. (Foto Sibylla Nohrborg)Vi kör ju #kurbitskalas månaden ut, tack alla som bidrar! Det är extra uppskattat dessa tider.
Hoppas ni har det bra detta mycket annorlunda påsklov, dagarna rullar på här hemifrån och förhoppningsvis är vi många som får vara fortsatt friska därute. Jag följer det handgjorda på nätet och det är ju till mycket stor hjälp, inte bara för att det är fint att se att kreativiteten fortsätter att blomstra, utan också för att det spelar en viktig roll i utvecklandet av nya sätt att se på det handgjorda. Hur kan vi göra tillsammans utan att vara fysiskt tillsammans?
De norska stickarna och formgivarna Arne och Carlos var tidiga med sin Daily Quarantine Knitting Podcast, som följare över hela världen snabbt hittade. Varje dag släpps ett nytt mönster i projektet, som de kallar Hug me later. (Bild från deras Youtubekanal)
Dagens inlägg handlar om detta. Jag har följt ett antal utövare som de senaste veckorna testat sig fram i olika format, fler och fler utövare tillkommer och nya lösningar skapas, vilket är fint att se. Igår kom också ett extrainsatt avsnitt av podden Handgjort, som handlar om kris och kreativitet i Coronatid, där också detta avhandlas på ett bra sätt.
15 rutor har hittills kommit från norska stickarna Arne & Carlos, och nu är 12 000 medlemmar i gruppen i spänd förväntan på nästa mönster, samt förstås, hur projektet kommer att avslutas. (Foto Arne & Carlos)
Några som var mycket tidiga var norska stickarna Arne&Carlos. De hade själva varit ute och rest och försatte sig i karantän för att vänta ut eventuell smitta. Redan 16 mars startade de sin QKAL, Quarantin knit along, där de släpper ett mönster på en ruta att sticka dag för dag. Projektet kallar de Hug me later, och i dagsläget har femton rutor kommit till, dock är nu Arne sjuk så vi får se hur själva projektet avslutas.
Tolkningarna på mönstren är oändliga i färgställningar och utförande, det är riktigt roligt att se allas bidrag! (Foto ur facebookgruppen Quarentin Knitting with Arne&Carlos)
I facebookgruppen är det numera mer än 12 000 medlemmar och aktiviteten här är febril, här delas oerhört mycket mer än bara de färdiga rutorna som stickare från hela världen producerar. Här finns omtanke, tröst, gemenskap och framtidstro – allt som ju slöjden har inneboende. Med ett handarbete i händerna fördjupas ju lätt samtalen och det är fint att se att det fungerar digitalt när trygga rum skapas. Vi håller tummarna för Arnes tillfrisknande och hoppas att de kan ro projektet i land. Arne och Carlos har presenterat sitt mönster dag för dag, vilket har varit mycket uppskattat i gruppen. Här hittar du alla episoder som är släppta hittills >> Här finns beskrivningen på alla rutor >> Och här kan du gå med i gruppen >>
Länsmuseet Gävleborg har en pågående Coronafilt, dit alla som vill får skicka sin ruta, 15×15 cm. Rutorna sys ihop och ska visas i museet längre fram. (Foto Länsmuseet Gävleborg)
Länsmuseet Gävleborg öppnade också de för några veckor sedan upp möjligheten att skapa en gemensam Coronafilt. I det projektet kan man delta med en valfri ruta – stickad, virkad, krokad eller annan garnteknik – 15×15 centimeter i format. Det går fint att både lämna in eller skicka in sin ruta till museet i Gävle. Mer information om Coronafilten och det praktiska finns lätttillgängligt via museets instagramkonto >>
Anmäl ditt intresse till arrangörerna bakom Djur och odjur, så får du en sådan här vit klädeslapp hemskickad. Brodera på rutan och skicka tillbaka. (Foto Västarvet)
Förra veckan öppnade också ett riktigt ambitiöst projekt från Västra Götalandsregionen, där man bjuder in till gemensamhetsbroderi. Projektet heter Djur och odjur och här är det fritt fram för alla att vara med. Just nu strömmar anmälningarna in och för att vara med registrerar du dig via det här formuläret >>
Då får du material till en ruta hemskickad till dig, och kan på rutan spåna loss helt på temat djur och odjur. Senast 14 april behöver du anmäla dig, och när du fått din ruta i brevlådan har du tre månader på dig att skapa. Rutorna sätts ihop till ett stort gemensamhetverk. Det finns en facebookgrupp till projektet, där det förstås redan börjat fyllas på med energi, tips, pepp och gemenskap, den hittar du här >>
Isländska Tinna bjuder på ett gemensamhetsmönster på Ravelry, för flera att komma samman med. (Foto Tinna Thórudóttir Thorvaldsdóttir)
Ravelry är förstås också ett bra ställe för att hitta gemensamma stick- eller virkprojekt. Jag har tidigare varit inne på det i ett inlägg om textila tolkningar av Corona, se här >> Den isländska virkaren Tinna Thórudóttir Thorvaldsdóttir använder plattformen för alla sina virkmönster, och nyligen släppte också hon ett rutmönster gratis för alla som är sugna på att virka tillsammans, mönstret heter Hope>>
Ta del av den uppsjö inspiration som finns därute, låt händerna arbeta och därmed också lugna eller skapa samtal. Passa också på att ta in digital inspiration som erbjuds live, lyssna på Handgjort där detta exemplifieras.
Och var rädda om er därute, tvätta händerna och håll avstånd. Tillsammans gör vi detta.
För att du håller igång bloggen! Om du har möjlighet i dessa avbokningarnas tidevarv är Kurbits Hall of Slöjd ett extra värdefullt ställe att vara på just nu. Swisha gärna ditt bidrag till 070-605 05 54.
Jag hade nöjet att träffa Amnon Lipkin i början av året, denna innovativa textilkonstnär som har tagit konstformen maskinbroderi till en helt annan nivå. Han satt och sydde på en grön liten Elnamaskin och oj vad det gick undan! Hans fingrar flög över tyg och pressarfot, vinklade hit och dit och ändå i jämn takt med maskinens pedal. Det var häpnadsväckande att se hur snabbt och elegant motiven kom till.
Snabb som blixten var han, Amnon Lipkin, på sin gröna Elna. Han broderar på maskin, eller snarare kanske tecknar med tråd. (Foto Kurbits)
Jag har haft mejlkontakt med Amnon efter det, då hans arbetssätt fascinerade mig. Han bor och verkar i Tel Aviv, även om han har världen som utställnings- och arbetsfält. Vi sågs i Stockholm, och det var hans första gång här. Men strax innan hade han visat sina arbeten på mässor och utställningar i USA och runt om i Europa. Hans arbetssätt väcker uppmärksamhet och det var mycket spännande att höra honom berätta.
Amnon Lipkin låter den svarta tråden löpa genom hela motivet utan att ta ny riktning eller lyfta nålen. Han använder mestadels tjock ofärgad kanvas och svart tråd, då motivet blir allra tydligast så. (Foto Amnon Lipkin)
Han är ursprungligen ingenjör med erfarenhet både i konstruktion och i teckning, och detta skapade tydligen goda förutsättningar för denna trådkonst. Jag frågade honom om han kunde berätta hur det började för honom: – Jag läste matematik, och blev sedan dataingenjör. Jag reste runt efter min examen och under den tiden var jag väldigt kreativ, jag skapade och sålde verk. När jag kom tillbaka till Israel tog jag ett arbete på förskola och under den perioden utforskade jag mitt konstnärliga uttryck. En vän gav mig en symaskin och jag började leka med den, på skoj. Jag började sy en massa olika objekt och hittade så småningom till objekt som jag började sälja och efter det blev det mer och mer fokus på skissandet.
Objekt som Amnon Lipkin började sy, innan han senare kom in på tvådimensionella motiv, och i svart vitt. (Foto Amnon Lipkin)
I början arbetade Amnon Lipkin med tredimensionella objekt och gärna i färg, men allteftersom hans uttryck mejslades fram försvann färgen säger han. – Det är något i skissernas sköra uttryck som gör att jag inte tycker att färg fungerar lika bra i det utförandet. Jag är annars mycket förtjust i färg, men här har jag begränsat det till svartvitt. Det lämnar mer plats för materialet och motivet i sig snarare än hur resultatet blir, säger Amnon. Han landar i att det känns mest exakt, det han vill avbilda blir tydligast och enklast uttryckt på det här viset.
Ofta är staden och hus motiv i hans bildvärld, det är en utmaning att få alla perspektiv rätt och han gillar det. Han behöver vara alert och se skissens framväxt flera steg i förväg. (Foto Amnon Lipkin)
Hans sätt att följa tråden genom hela motivet fascinerar mig, det är lite som att spela schack, det gäller att förutse nästa drag och draget därpå. Husen och den urbana miljön lockar honom men det är förstås också ett sätt att göra tecknandet på maskin lite enklare, då dess raka linjer går att hålla fast vid.
Maskinbroderi av Amnon Lipkin från Israel. (Foto Amnon Lipkin)Verk av Amnon Lipkin. (Foto Amnon Lipkin)
Jag är nyfiken på vad som händer i framtiden, även om det ju förstås är en hel del som förändrats just nu. Men något jag tycker är intressant är hans breda spektra av verksamhet. Amnon arbetar med en utsmyckning till ett hotell, en utställning han ska ha tillsammans med sin mamma, ett beställningsarbete och längre i höst fram medverkan på de mässor som då eventuellt blir av främst i New York och Frankfurt.
Arbete av Amnon Lipkin. (Foto Amnon Lipkin)
Jag undrade också hur han upplevde Stockholm och vad han tycker om mottagandet av sitt arbete: – Tillfredsställelse kommer i olika former och färger, det är verkligen fint att få uppmärksamhet kring sitt arbete förstås. Det känns bra när folk säger att de är berörda av det jag gör och frågar hur jag gör det förstås.
Ytterligare en boost är förstås när folk väljer att köpa mina verk, säger Amnon vidare. Det gör gott för egot säger han. Men nya idéer kommer konstant: – Jag får så mycket idéer i huvudet och ser att detta kan ta vägen lite varsom helst. Jag gillar många material och hantverket i sig är mycket tillfredsställande oavsett om det gäller nya möbler till mitt hus, eller något jag gör och ställer ut på gatan. Just nu vill jag iallafall utforska detta ytterligare.
Följ Amnon Lipkins arbete via hans sajt >> eller på instagram, @pashut.o
Snabba skissartade verk i tråd på maskin alltså, kolla in mer av Amnon Lipkins arbete via hans sociala medier. (Foto Amnon Lipkin)
Visst blev det en annorlunda påsk för oss alla i år, men vi gör så mycket bra av den vi kan, eller hur? Själv ägnade jag en stund av långfredagen åt att prata Coronaslöjd med P4 Dalarna, apropå de inlägg jag skrivit på sistone om hur kris föder kreativitet – se här, här och här.
Inslaget i P4 Dalarna kan du höra här >> (hela inslaget här)
Karin Ferners magiska broderade påskägg glädjer mig bildledes varje år! (Foto Karin Ferner)
Eftersom vi förstås spenderar helgen på egen hand blev påskens äventyr också att sova i skogen. Det är ju ändå magiskt att vi har den möjligheten! För vår de innebar det att vi kunde cykla 20 minuter, ut i Nackareservatet och slå upp vårt tält. Nu tillbaka med blossande kinder, rofyllt huvud och frisk luft i lungorna.
Jag vill också traditionsenligt önska glad påsk med folkkonstens allra finaste guldkorn – påskäggen. Här är de som ofta tolkade av vår eminenta folkkonstnär Karin Ferner. Bilderna fick jag av Karin förra året, då hon samlat ihop äggen i sin egen samling – hon sa bland annat så här om sina kreationer:
Broderierna på äggen är köpta på loppisar. Svartsticket på några av äggen är hämtade från totalt utslitna svartstick från Leksand. Jag väljer broderier efter hur nyfiken jag är på hur det kommer att se ut på ett ägg.
En riktigt fin påsk önskar jag med hjälp av denna galet vackra samling, signerad Karin Ferner. (Foto Karin Ferner)
Jag hoppas ni alla har en stillsam och fin påskhelg trots de mycket ovana och oroliga omständigheterna. Gemensamt kan vi ta oss igenom detta! Och ett tips för att stilla oron är förstås att ta upp ett handarbete. Låt slöjden hålla dig sällskap i påsk.
Svartsticksbroderade påskägg, signerade Karin Ferner. (Foto Karin Ferner)
För en tid sedan genomförde medlemmar ur nätverket i facebookgruppen Gerillaslöjdare Unite! en gemensam taggning i Tantolunden i Stockholm. Detta är den tredje taggningen på den här platsen som gruppen gör tillsammans, och det var både viktigt och fint att jag kunde vara med.
Den gemensamma taggningen har skett i två olika omgångar i år, på grund av smitskyddsläget kring Corona. Först ut var dessa taggare dock, här syns Helena @needle_poet in action. (Foto Kurbits) Viktigt verk av @needle_poet. Tack för en fin stund vid Tanto! (Foto Kurbits)
Det går till på följande vis: någon i gruppen lyfter en idé för ett tema eller en tanke om ämne, och det diskuteras ur olika vinklar. En plats uppstod i och med första taggningen, (ett Gunnebostängsel nedanför den lagliga graffitiväggen vid Liljeolmsbron) och dit har man nu återvänt vid alla tillfällen. En gemensam dag bestäms och alla gör sina bidrag hemma, ses på plats och sätter upp det gemensamt.
Också Ulrika var med på plats. (Foto Kurbits)Ulrikas tagg lyfter nedskärningarna i kolloverksamheten som Bup i Stockholm framgångsrikt har drivit genom åren. Sedan en tid är verksamheten lagd på is. (Foto Kurbits)
Första taggningen var på temat Metoo, andra på klimatkrisen och nu i år var temat psykisk ohälsa. Ämnet behandlas olika utifrån olika avsändare och tekniker, men eftersom handarbete tar tid är det ofta tydliga och eftertänksamma budskap som möter betraktaren av detta uttryckssätt. Om man nu ska lägga tid på att säga något behöver man liksom ha tänkt igenom vad man vill säga.
Genom att tiderna är som de är har väggen fyllts på i olika omgångar, och nu ser väggen ut så här.
Medlemmar ur nätverket Gerillaslöjdare Unite! har satt upp dessa taggar på temat psykisk ohälsa, på ett stängsel i Tantolunden i Stockholm. (Foto Strikkchics)Strikkchics bidrag till den gemensamma taggningen. (Foto Strikkchics)
Teknikerna och materialen varierar, precis så som hantverksaktivismens metod ju ser ut – vi väljer det hantverk vi är mest bekväma med att uttrycka oss genom – och det är också det som blir styrkan. Genom att göra en gemensam uppsättning blir också de olika rösterna stärkta av varandra.
Ytterligare verk av @strikkchics på den gemensamma väggen i Tanto. (Foto Strikkchics)
Den gemensamma nämnaren är ämnet eller kanske rättare sagt, innehållet, och den konstnärliga aspekten av aktivismen kan få vara högst personlig genom att stygn, virkning, eller maskor får bära spår av sin avsändare. Den här gruppen tar sig an tuffa och samtidskommenterande ämnen, och de bearbetas bättre genom det varma och omsorgsfulla i hantverket tycker jag.
Passerar du Tanto inom snar framtid är det säkerligen så att verken sitter kvar, annars finns de ju förevigade i sociala medier. Och är du intresserad av detta sätt att använda hantverket för att uttrycka dig är du varmt välkommen att vara med i facebookgemenskapen; Gerillaslöjdare Unite! heter alltså gruppen.
Hon har så rätt så, @needle_poet. Gemensamhetstaggningen i Tanto. (Foto Kurbits)Väggen i förra veckan, då en av Gerillaslöjdare Unites! gruppmedlemmar passerade väggen. (Foto Ellika Fridell)@strikkchics gör en viktig poäng i samband med Gerillaslöjdare Unites! gemensamma taggning på tema psykisk ohälsa. Just nu i Tanto, kolla in! (Foto Strikkchics)För att du håller igång bloggen! Om du har möjlighet i dessa avbokningarnas tidevarv är Kurbits Hall of Slöjd ett extra värdefullt ställe att vara på just nu. Swisha gärna ditt bidrag till 070-605 05 54, då kan jag skriva fler inlägg.
Hur är det nu med examensutställningar, frågar sig orolig vän av ordning. Med tanke på rådande omständigheter och rekommendationer har utbildningsinstanserna i landet valt att lösa detta på lite olika vis. Här har jag letat reda på och sammanställt de utställningar, samtal och visningar som jag hittat – det mesta i digital form. En riktigt bra sak med denna lösning är ju förstås att vi alla kan titta och ta del av det, oavsett var vi är. Så, varsågoda här är årets kavalkad av examensutställningar, alla tillgängliga för er!
Har du någon utställning som hör hemma i denna lista? Vi gör som vanligt, hör av dig så uppdaterar jag! (frida@kurbits.nu)
Och för själva liveupplevelsen har Beckmans också skjutit fram sin utställning, då det är troligt att det går att se examensprojekten i augusti >>
Gotlands folkhögskolas textillinje har en sevärd digital utställning, där studenterna tittat tillbaka till 1920 och gjort kopplingar till idag i utställningen Tjugo 2.0, se här >>
Leksands folkhögskolas olika grenar har samsats i sin examensutställning under den fina titeln Av hjärtats lust, inifrån och ut, kolla in! >>
Konstfack håller ett digitalt vernissage 5 juni, där projekt presenteras och öppningen högtidlighålls. Dock går det redan nu att ta del av en hel del spännande material från studenterna, se hemsidan >>
Slöjd hantverk och formgivning vid Linköpings universitet invigde sin utställning digitalt tidigare i maj, se både verk och fin video här >>
Också Malmstens vid Linköpings universitet har en examensutställning, både digitalt och fysiskt, fiffigt nog är lokalerna på Lidingö väl utrustade med stora fönster, så där kan man se verken utifrån – mer info här! >>
Den fina affischen i inläggets topp ser ut så här i sin helhet. Och den illustrerar Slöjd, formgivning och hantverk vid Linköpings universitet, här: https://examen2020.slojdhantverkformgivning.se/
Med sommarvärmen kommer eventuellt inte extra broderitimmar dagtid, men oj vad jag ser fram emot ljusa svala kvällar där det med all säkerhet kommer att bli en hel del broderat för egen del i sommar. Kanske är det också så att det blir något med inspiration från denna bok – Brodera retro!
Granatäpple, med inspiration från dekoren på porslinet Eden formgivet av Sigrid Richter. Här omformat till ett broderi med applikationer på ylle av Carina Olsson. Ur boken Brodera Retro. (Foto Jenny Berge Svensk Hemslöjd)
Och gissningsvis är jag inte ensam – oj vilken praktfull inspirationspärla hon gjort här, Carina Olsson, och vilken bra idé! Brodera retro är något så genialt som en tolkning av retromönster som vi har omkring oss, på porslin och textiltryck exempelvis, översatt i stygn på ylle. Smart eller hur?!
Knappar att lattja med, så fina som smågodis och ett avgränsat projekt för en kväll när du har en stund över. Briljant! Ur boken Brodera Retro av Carina Olsson. (Foto Thomas Harrysson)
Det är Hemslöjdes förlag som ligger bakom detta teknikhäfte, och den broderiintresserade vet ju säkerligen att Carina Olsson ju gjort en massa andra spännande böcker i ämnet broderi, bland annat stod hon ju för förra årets fluga, då vi var många som gick loss på bottensömmar, eller hur? Se här>>
Brodera retro har samma upplägg som övriga häften – här är det själva tekniken eller utövandet som står i fokus, med en kort introduktion till området av författaren. Här handlar det främst om hur Carina Olsson går igång på just färgställningar, former och textilier från 1950- och 1960-talet och velat skapa broderier i retrostil, inspirerad av eran.
Bokens projekt blandar broderi och applikation och Carina broderar på ylle, kläde eller vadmal. Också tekniken skarvsöm är representerad, se vilken vacker kudde det blev av en skiss från Upplandsmuseet:
Kudde Solros, en skiss från 1950 av Ingrid Skerfe-Nilsson blev i Carina Olssons tappning en kudde i skarvsöm. (Foto Thomas Harrysson)
Det är lustfyllt, informativt och pedagogiskt upplagt, boken berättar om bakgrunden till varje mönster eller projekt. Carina Olsson har vinnlagt sig om att ligga nära i originalen, och det är nog det som gör det lite extra roligt – att se hur formen från Stig Lindbergs prunus elegant blir en knapp eller ett halsband är roligt och lite magiskt. Eller hur Lillemor Mannerheims solroskopp för Gefle Porslinsfabrik från 1957 ser ut i applikation:
Bilden är tagen tidigare i vår då boken hade release på Svensk Hemslöjd. Då skyltades Carina Olssons arbete upp tillsammans med några av originalföremålen. (Foto Jenny Berge Svensk Hemslöjd)
Låt broderilusten ta över i sommar – här är det lätt att hitta inspiration! Carina Olsson är ju superrutinerad som både författare och pedagog, hon är också van kursledare och har stor koll på folklig slöjd, material och tekniker. Det är en fröjd att följa hennes formspråk och gärning. Gör så du med!
I boken blir detta mönster till en väska, Tulpan är ursprungligen ett ryamönster av Ingrid Skerfe-Nilsson, formgiven på 1940-talet. (Foto Jenny Berge Svensk Hemslöjd)
Här finns också en film från boksläppet tidigare i vår, där Carina berättar för Jenny Berge på Svensk Hemslöjd om boken och sitt arbete:
****** I det här inlägget finns det en länk till Bokus som rekommenderat inköpsställe av boken. Detta ingår i ett samarbete med Kurbits och det möjliggör att jag kan skriva fördjupade texter om nyutgivna böcker inom slöjd- och hantverksområdet. Innehållet är inte på något vis styrt av annat än mina tankar och åsikter om böckerna.
Vad fort det gick att vänja sig vid nya sätt att dela information och inte minst ta del av saker utan att vara på plats! Även om jag verkligen hade önskat mig till Landskrona och Hemslöjden i Skåne i lördags, är jag glad över att det där hölls digissage på Karin Ferners öppning av utställning Prål, prakt och smycken – och att det därför gör att vi kan vara med på distans. Kolla in!
“En sval blommande ”Sommarkrage”. Sådan man tänker sig sommaren på vintern”, från utställningen Prål, prakt och smycken av Karin Ferner som hade öppning på Hemslöjden i Skåne i lördags. (Foto Karin Ferner)
Jag har fått glädjen att kommunicera med Karin via mejl under våren, då hon arbetat med att sammanställa utställningen. Det är en fröjd som alltid att ta del av hennes tankar om sina utställningar, och tidigt konstaterade hon följande: – Prål, prakt och smycken, i en anda av återbruk är titeln på sommarutställningen. Det är roligt att ställa ut, men i år är allt så annorlunda så den största glädjen har blivit att utställningen överhuvudtaget blir av.
Hon har som hon beskriver det “fjärrstyrt” utställningen och byggandet av utställningen tillsammans med ansvariga i på hemslöjden i Landskrona. Detta är Karins andra utställning tillsammans med Hemslöjden i Skåne, hösten 2018 fanns hennes verk att se där tidigare, se här >>.
Men inför denna utställning har hon inte varit på plats, vilket jag tänker måste vara trixigt. Lösningen blev därför också att digissaget spelades in i Karins trädgård i Falun, där hon ju bor. – Snacka om annorlunda. Jag har lusläst ritningar och ställt upp allt i trädgården för att bestämma placeringar. Lagt ut tavlor på gruset, mätt och grejat, fotograferat, numrerat och stått i. Arbetsskygg? Nej! Det får man inte vara i dessa tider. Jag tror det hela blir fint, roligt och sevärt när det väl är på plats.
Och visst är det ju fina verk hon presenterar? Klart placering och resultat med all säkerhet är bra också. En extra bonus är ju att vi får höra Karin berätta så inlevelsefullt här om sina verk, super!
Karin arbetar oförtrutet vidare med sitt återbrukstema, där hon på ett lustfyllt och lekfullt sätt visar att allt faktiskt kan bli fynd, går att använda och kan ha en funktion. En ask säkerhetsnålar blir lätt till ett svulstigt halsband, en låda med 3 000 metallknappar blir en effektfull basker, en loppisgardin blir en pipkrage som hämtad ur ett barockdrama – och så vidare. Det är det som är Karins signum och hon har en helt egen plats och stil för detta.
Med inspiration hämtad från bland annat barocken arbetar Karin Ferner vidare med sitt egna sätt att återbruka. (Foto Ingela Sandesjö)
Med fortsatt inspiration från det tidigare barocktemat, bland annat den utställning som hon och trädgårdsmästare Andreas Graveleij hade förra året, kommer ni ihåg? Se här >>
“Barocken blir man inte av med så lätt!” konstaterar Karin, och jag håller med, hennes uttryck lämpar sig mycket väl för den epoken. Magiskt, mäktigt, lite mystiskt. – Men allt är återbruk. Kronan är gjord av en fruktkorg i metall, sju gamla möbelbeslag, pärlor, blommor och till och med ståltråden kommer från loppis. Själva gipsdamen är inropad på auktion i Borlänge. Pipkragen är gjord av en loppisgardin. På denna utställning redovisar jag återbruket, så långt det är möjligt. Inte för att visa mig duktig, utan för att visa att ingenting är omöjligt!
Silversmeden Karin Ferner är förstås lika närvarande i utställningarna, här samsas hennes karaktäristiska dragning åt folkkonsthållet. (Foto Karin Ferner)
Karins formspråk spänner över mycket, från stramaste silver till pråligaste pynt, det är nog i kombinationen som hennes styrka ligger och det är nog också därför hennes arbete väcker så mycket beundran och intresse. Förra årets bejublade och inte minst omfattande utställning Glädje och grannlåt i Rättvik satte en ton som hon förstås fortsätter på här. Sättet hur hon hittar rätt i mixen av föremål och utsökta silverarbeten.
Hon pratar om att det handlar om tålamod. Ofta får projekt och idéer ligga till hon har rätt kombinationer, säg exempelvis tre lådor metallknappar som hon överlycklig kom över på loppis. – En efterlängtad önskedröm för en metallfreak som jag, med projekt i tankarna. Mitt baskerprojekt kunde äntligen bli av. Ibland får man vänta länge på likadana metallknappar men sådana är villkoren om man är tålmodig och jobbar med återbruk med rätt stuk.
Tålmodigt väntade Karin in rätt knappar och visste direkt vad det skulle bli när hon såg lådorna på loppis. Kragen i Leksandsband säger Karin är “återbrukad” då den visats tidigare. “Provdockan fick jag av min mamma för 40-50 år sedan. Mamma döpte henne till June Allyson efter en gammal filmstjärna. Det får hon fortfarande heta”. (Foto Karin Ferner)
Karin Ferners uttryck hör hemma i folkkonsten, där motiv, mönster och traditionella tekniker fungerar som en botten i hennes experimenterande. Hon konstaterar dock att det förändrats över åren. Motiv som tidigare inte lockat har nu kommit i dagen: – När jag gick ut Konstfack för länge sedan bestämde jag mig för att ALDRIG göra hjärtan och fåglar i silver. Det var banalt tyckte jag då. Men, men man kan ju tydligen ändra sig. Det jag tycker bäst om och det som inspirerar mig mest är ju folkkonst. I folkkonst från de flesta länder finns massor av hjärtan och fåglar i måleriet, i textilen, i träet i metallen. Ja överallt. Jag har sedan länge inte kunnat stå emot inspirationen. Banalt eller inte? Utmaningen är ju att göra det banala bra. Till denna utställning har fåglar och hjärtan tagit fart.
Runt halsen på damen syns här ett Gästrikehjärta i nästan ursprungsstorlek berättar Karin. “Inspirerat av de broderier, ofta i rosa korsstygn, som syddes fast på brudgumsskjortorna i Gästrikland. Så vackra, så inspirerande att överföra i silver. Hon bär även en krage av band från Dalarna.” (Foto Karin Ferner)
Men en utställning med Karin Ferner skulle faktiskt inte vara komplett utan lite omvandlade loppisbroderier:
Den här provdockan var det sista jag köpte innan utegångsförbudet startade. Hon har glatt mig mycket. Hon bär en klänning av en plyschvepa med dalamotiv. En sådan fast med hjortar på, liknande den, som den andra klänningen är sydd av, hade vår granne, när jag var liten, ovanför sin bäddsoffa. När man använder dem ”fel” blir de dekorativa. (Foto Karin Ferner)
Samlandet är alltså tätt förknippat med Karins uttryck. Här heter kragen Bokstavskombination, där en massa små märkband satts samman till denna maffiga krage. – Jag har två kartonger med bokstäver att laborera med. En kartong fick jag av en god vän. En kartong är inköpt på en antikmarknad i Nora. Denna vår har passat för sådant tidsödande långsamarbete som att sy fast alla bokstäver. Tiden gick och jag blev nöjd.
Bokstavskombination. Krage av Karin Ferner, just nu på Hemslöjden i Skåne. (Foto Karin Ferner)
Då Karin förvisso har ett mycket centralt arbetssätt i och med återbruket av allt sitt material är det fler detaljer i hennes uttryck som kan beskrivas som samtida. Det gör henne till en relevant konstnär som bitvis också är både samhällskommenterande och samhällskritisk. Det är därför roligt att också visa på dessa verk, helt i linje med hur vi förhåller oss till vår vardag och till verkligheten under våren 2020.
“Inspirationen blev anpassad till dagens situation. Vad kunde man mera tänka på där i mars när allt började?” (Foto Karin Ferner)
Utställningen Prål, prakt och smycken i en anda av återbruk pågår och finns på Hemslöjden i Skåne, i Landskrona. Den finns att se fram till 5 september, och så finns förstås också filmen med Karin där hon berättar om sin utställning från sin trädgård hemma, kolla in klippet ovan.
Avslutningsvis kom detta mejl sist i min och Karins konversation här i vår och jag kan inte låta bli att ta med också denna bild. Karin kallar det “superåterbruk med pråleffekt”. Återigen…saker man kan göra av saker… En kartong säkerhetsnålar, en bordsdekoration i metall och en liten ljusstake för värmeljus är allt som behövs mina vänner – liksom ståltråd och pärlor förstås… – Några nygjorda bleckplåtsblad och en gipsdam från Borlänge och man har glittrande prål av rang! Man behöver förstås också ett par fingerborgar att ha i öronen, såklart!
“Superåterbruk med pråleffekter.” Arbete av Karin Ferner, just nu i Landskrona på Hemslöjden i utställningen Prål, prakt och smycken. (Foto Karin Ferner)
Ta tillfället i akt att bekanta dig med Karins uttryck och formvärld om du inte redan gjort det – live eller via digitala kanaler. Karin finns numera på instagram under @karin.ferner – följ och håll koll!
Följ Rufina Bazlova alla ni som vill veta mer om läget i Belarus just nu. Hon är brodösen som tar till stygnen för att beskriva, protestera, kommentera och visa den pågående politiska kampen om demokrati som utspelar sig i Minsk. Dessutom vackert tolkat i folkkonstens motiv och mönster.
Det är kraftfullt, mäktigt och mycket effektivt – genom korsstygnen blir händelserna stiliserade och därmed också tydliga. Och på något vis också drabbande mänskliga.
Brodösen Rufina Bazlova från Belarus broderar demonstrationerna i Minsk just nu. Följ hennes berättelse! (Foto odbrand.ru)
Brodösen Rufina Bazlova kommer från Belarus men bor och verkar i Prag sedan 2008, där hon utbildat sig till konstnär. Hon vill använda sig av korsstygnen och berätta om dessa senaste dagar av protester i stygn för att göra berättelserna mer beständiga. Alyaksandr Lukashenkas styre har sedan han kom till makten 1994 varit allt annat än demokratiskt, styret har dock länge kommit undan med att tysta vittnesmål och slå ner protester. Genom att brodera berättelserna som utspelat sig sedan det val som hölls 9 augusti på detta sätt menar Rufina Bazlova att protesterna nu synliggörs och skrivs in i historieskrivningen på ett mer beständigt sätt. Korsstygnen och de folkloristiska mönstren blir starka symbolvärden som lättare går att ta på.
@rufinabazlova – vilken viktig gärning! Genom sin hantverksaktivism berättar hon vad som händer i Minsk just nu. (Foto odbrand.ru)
Den aktivistiska handlingen har snabbt blivit uppmärksammad genom sociala medier på mycket kort tid. Här finns en artikel som beskriver dels Rufina Bazlovas arbete men också bakgrunden till vad som händer i Belarus just nu >> Samma artikel citerar brodösen som förklarar mer om sitt arbete så här:
I have lived in the Czech republic for 12 years, I moved here to study in 2008, I studied illustration in Plzeň and scenography in Prague. It is very simple: I am reacting to what is happening in Belarus. I find inspiration directly in what I see in the news and on Telegram channels. Belarusian ornaments are in a way a code for our national history. Traditionally, red colour on linen is a symbol of life. As you probably know, the original flag of the Democratic Republic of Belarus in 1918 has a red band on a white background. Lukashenka for some reason did not go back to the original flag and decided to go with a new version: a red-and-green flag that also incorporates traditional ornamentation on its side.
“6th of August two DJ were arrested in Minsk for playing the opposition song “Changes” (Victor Tsoj). Court sentenced them to 10 days in detention”. Arbete av Rufina Bazlova, text från hennes instagramkonto. (Foto odbrand.ru)
Bilderna på Rufina Bazlovas arbeten finns att se i sin originalform på hennes instagramkonto, men också via denna länk >> där jag har lånat dem till detta inlägg.
Mångas vägar har under sommaren lett fram till Kulturgatan i Bodafors, där utställningen Slöjdvägar har funnits som mål. Här samsas alster från stora delar av Slöjdsverige och se så fantastiskt fint de gör det! Slöjdvägar är den samlingsutställning för slöjd i alla tänkliga material som möjliggör möten mellan utövare, material och kreativa ingångar.
Utställningsrummet på Slöjdvägar, där det i sommar har visats slöjd från hela landet. (Foto Kimme Persson)
Jag har tyvärr inte haft möjlighet att besöka Kulturgatan hittills, dock pågår utställningen ända fram till sista oktober för alla oss som har upplevelsen kvar. Däremot kunde jag inte låta bli att höra av mig till initiativtagarna Dorte Gottlieb och Mikael Löfström för att dels få veta mer om hur sommaren varit, dels få höra deras tankar om utställningen i stort och hur de uppfattar sitt projekt så här mer än halvvägs igenom utställningsperioden.
Rotslöjd av Gunnel Eriksson och Katarina Åman. (Foto Kimmie Persson)
Till vänster: Svart objekt, bränt körsbärsträ. Av Kjell Rydholm. Till höger: Stella Palm “Tiden ska bleka färgerna inte jag”. Sytrådsvirkade handskar. (Foto Kimmie Persson)
Så här beskriver de vad de tycker att Slöjdvägar kan uppnå: – Vi vill med utställningen visa vad slöjden kan vara, att det är så brett. Oavsett vem du är så kan du vara med i det här och skapa själv. Vi har avsiktligt tänjt på begreppet slöjd och låtit utställningen innefatta även det som rör sig i gränslandet till konst och konsthantverk, berättar Dorte Gottlieb.
Liten täljd fågel av Hans Kamm. (Foto Kimmie Persson)
Slöjdvägar, rummet. (Foto Kimmie Persson)
Men inte mindre än 339 (!) föremål finns utställda i Bodafors, hur sammanställer man ett sådant urval och hur har det gått till? – Vi hade båda varsin önskelista med slöjdare och mood boards för att hitta teman. Dessa landade till sist i fyra stycken, berättar Dorte: Kunskap, tillbaka till en ny plats, Skiss, process, utveckling,Ung verkstad, delad kunskap och glädje, samt En gemensam värld.
Inger Södergren; Liten blommande björnmossekrona. Finns att se på Slöjdvägar i Bodafors. (Foto Kimmie Persson)
Utställningsduon har rest i Sverige för att hitta och besöka slöjdare, utställningar och verkstäder. Nästintill alla landets hemslöjdskonsulenter har också fått ett besök av Dorte Gottlieb och Mikael Löfström. Det är sannerligen ett väl underbyggt arbete de lagt ner!
Slöjd som i konst, konsthantverk, problemlösning, skolslöjd, hushållning, meditation, uppror, aktivism, språk, eller ett sätt att umgås, ett sätt att leva. Som i att värna den naturliga omgivningen, de material man har runt omkring sig. Slöjd som i att bestämma själv, över sitt eget liv.
(Ur katalogen Slöjdvägar, som beskriver lite av tankarna kring utställningen)
Verk som syns på Kulturgatan i Bodafors just nu, i utställningen Slöjdvägar: Till vänster silversmycke av Lena Åberg, Trädgårdsfönster. Till höger, handsydd väska av Lena Palenius Kamebukoru. (Foto Kimmie Persson)
Jag frågar dem hur de ser på resultatet, och hur de skulle beskriva det de åstadkommit: – Det är ovanligt att man gör en så stor och sammanfattande utställning med slöjd. Det är inte ett sparsmakat galleri, vi har velat skapa ett tillgängligt mångfaldsrum där besökaren kommer nära föremålen. Det märks att det även finns en glädje i att många av föremålen är till salu.
Pojke med fågel, av Marianne Karlsson. (Foto Kimmie Persson)
Skulptur av Anna Sjons till vänster. Till höger Slöjdlounge; möbel av Jögge Sundqvist, bilder på verk av Slotts-Barbro, Dellenkilten och Jennie Jakobsson bla. (Foto Kimmie Persson)
Vilken är den gemensamma nämnaren i de utställda verken? – Glädjen i görandet och därför föremål som berör. Att utövaren vågar göra det utifrån sig själv. Utövaren finns med i föremålet, som ett slags självporträtt.
Keramikfat av Emma Larsson, att finna på Slöjdvägar just nu. (Foto Kimmie Persson)
Vad skulle ni säga är sommarens bästa upplevelse med Slöjdvägar? – Sommarens bästa, att varje dag genom besökarna bli påmind om vilken kraft slöjden har.
Till vänster Spetstäcke av Lisa Karlsson, rördjur av Maja Svensdotter och Huipil, blus av Eva Davidsson. Till höger Tyglängder Waste not want not, av Kristina Lundsjö. Bredvid cykelslangskärare av John Olof Andersson. (Foto Kimmie Persson)
“Slöjden handlar om livet, den kretsar kring människan. Varje stygn, varje hyveltag är ett mänskligt avtryck”, skriver utställningsproducenterna i katalogen till utställningen, och det är ett bra sätt att starta en utställning, att utgå från själva görandet och låta resultaten få berätta olika saker. Här är det onekligen många röster, många berättelser, tankar och åsikter att ta del av. Allt kan bo i slöjden, menar Mikael Löfgren och Dorte Gottlieb: omsorg, påhittighet, uppfinnigsrikedom, närvaro, ansvar, glädje, sorg, lekfullhet, humor, allvar och ilska. Jag håller med! Här finns det mesta.
Urna med teckningar av Harry Andersson till vänster. Keramikfat av Sara Vinderslev till höger. Allt att beskåda på Kulturgatan i Bodafors fram till sista oktober. (Foto Kimmie Persson)
Och det är jag därmed också nyfiken på – hur har avtrycket av all denna slöjd sett ut på platsen? Vilken roll och vilket sammanhang? Detta är fjärde året i rad som man arrangerar konstutställningar under sommarmånaderna i Bodafors, Slöjdvägar menar arrangörerna har lyft besöksmålet ytterligare, bland annat genom att bredda med fler material och tekniker. – Ett sammanhang finns genom sommarens workshops och det nyinstiftade residenset Wood Art Residence Bodafors. Emma Dahlqvist har under sommaren, som första mottagare av stipendiet, varit på plats på Kulturgatan och jobbat med näver.
Maria Lindberg, svarvade askar på Slöjdvägar just nu. (Foto Kimmie Persson)
Det är sannerligen roligt att få ta del av dessa bilder och också av berättelserna kring utställningen. Jag ska inte säga att alla i hela Sverige samlats, men imponerande 339 slöjdare och kreatörer medverkar alltså i Slöjdvägar, vilken fröjd det är att få se så många välkända namn samsas i samma katalog – se den i sin helhet här>>
Och allt detta fantastiska tänker du – ja, det finns tillgängligt hela oktober månad ut, hör och häpna! Dessa över 300 bidrag från Slöjdsverige finns att ta in ytterligare och det är ju fantastiskt att det är så. Fram till 20 september är Kulturgatan i övrigt öppet också, se aktuellt program här >>
Jag hade det stora nöjet att få öppna Tor Cedermans pågående utställning Hemtamt, mellan dröm och virklighet på Rydals museum i oktober förra året, och nu passar jag på att skriva några ord då det börjar närma sig slutet av utställningsperioden. Även om vi tvingats ha ett nytt förhållningssätt till utställningsverksamhet det senaste året önskar jag verkligen att fler ska få se de verk som Tor sammanställt till denna ljuvliga utställning.
Jag har fått ett urval av bilder från Tor (alla fotade av honom) som följer här tillsammans med delar ur det invigningstal jag höll på Rydals museum i samband med att utställningen Hemtamt, mellan dröm och virklighet öppnade. Utställningen går att se, dock behöver man kontakta museet och boka in en tid för sin visit, då museet hålls stängt. Den utställning som visas innehåller många olika delar av Tors mångåriga konstnärskap och är den första som samlar alla delar av hans arbetsliv.
Hemtamt, mellan dröm och virklighet heter utställningen där konstnären Tor Cederman visar sitt mångsidiga arbete på Rydals museum just nu. (Foto Tor Cederman)
Som konstnär arbetar Tor Cederman i gränslandet mellan konst och konsthantverk, där han blandar uttryck, tekniker och material. Det blir till dekor, pynt eller konstnärliga objekt. Hans utgångspunkt är ofta det traditionella hantverket, där han använder virkning, lappteknik och spetsar. Julpyntet ligger honom extra varmt om hjärtat, och hans egensinniga juldekorationer i annorlunda material har fått många julnördar att jubla genom åren.
Och visst handlar det om annorlunda, men samtidigt mycket bekanta material – loppisfyndade virkade dukar, nylonstrumpbyxor, julgransglitter, plastblommor, bokmärken – allt är något av Tors signum, det till synes enkla är något han har ett särskilt öga för och det är något han nyttjar så väl i sitt kreativa fält. Förvandlingen av samma välkända material är något han bemästrar till fullo, oavsett om det är fantasifulla askar, glittrande julpynt, intagande väggbonader eller finurliga skulpturer. Allt detta har vi det stora nöjet att se här i denna retrospektiva utställning.
Allsorts fynd blir till värdefulla material när Tor Cederman bygger sina verk. (Foto Tor Cederman)
Det är ett mångsidigt och mångårigt konstnärskap vi uppmärksammar idag där inget material ter sig främmande, där det i förstone enkla raskt blir allt annat, snarare komplext och får ett djup. Materialen blir i Tors försorg placerade som en del av en historia och en tradition. Ackompanjerat av den dynamiska färgskala som även den är Tors alldeles egna. Den fungerar som en ömsint dialog mellan konstnären, material och den berättelse som förmedlas. Det är vackert att ta in och läsa, men det är också mycket estetiskt tilltalande.
Verk av Tor Cederman, just nu i Rydal. (Foto Tor Cederman)
I Tors uttryck finns en koppling till det vardagliga i en tidigare generations kvinnor som med hårt arbete och små marginaler använde hantverket som verktyg för att få tillvaron att gå runt. En tröja som värmde, ett plagg som kunde lagas, något som kunde skapas för att få in några kronor till hushållet. Gemensamt var den hantverksskicklighet som blev rådande och den grundläggande känsla för material, möjlighet att ta till vara och använda igen som kom att bli vardag. I Tors fall blir en mormor länken till hans egna förvandlingskonst och den historia han själv vill berätta genom sitt arbete. Men visst känner vi igen oss i en egen mormor, farmor, faster?
(Foto Tor Cederman)
Här ser vi vi också direkta spår av dessa kvinnor i alster som är kopplade till dessa händer som alla varit i ständig rörelse – de dukar och grytlappar som vi till vardags hittar i second handaffärer, på hyllor där de travats och inte kostar mer än några kronor. Jag knyter ibland själv näven i fickan vid synen av dessa travar, vilken ouppmärksammad kraft dessa symboliserar!
Dessa blir iallafall i Tors arbete verktyg och material för en större helhet; och enskilda är de måhända inte så intagande, men satta tillsammans är de betydelsefulla. Med sin symmetri blir de speciella, och med Tors hantverksskicklighet och konstnärliga sätt att kombinera textilierna och färgerna blir intrycket inte strikt, snarare fantasifullt och lekfullt.
Konstnären själv framför några av de centrala verk som visas i Hemtamt – mellan dröm och virklighet just nu. (Foto Kurbits)
Och det är kanske det jag är mest intresserad av i Tor Cedermans konstnärskap, förmågan att både bildligt och bokstavligt bygga på höjden och på djupet. Det rumsliga i verken gör att de tar sin plats och det gör också att vi ser på textilen med andra ögon. Plötsligt ser vi nya detaljer, vi känner igen och vi läser av. Berättelserna, associationerna och minnena Tor presenterar blandas med mina, dina och allas våra kollektiva historier och skapar en gemensam textil berättelse som är oss så välkänd. Här och där skymtar också den där knutna näven i fickan, kanske är det din alldeles egna Tor, eller så har du tolkat motstånd och protest genom de virkade dukarna från tidigare generationer. Vilket som är det en viktig gest av igenkännande, men också en uppvärdering av tidigare generationers hantverkskraft.
Mer information om utställningen finns alltså här. Och här läser du mer om Tor Cedermans konstnärskap.
Just nu visar brodösen och och illustratören Lotta Sjöberg delar av sin fantastiska produktion av broderier och virkning på Serieteket på Kulturhuset i Stockholm. Det finns få som är så samstämda med nål och tråd i sin samtid som Lotta. Hon tecknar kärnfullt, träffsäkert och snabbt sina reflektioner, oavsett papper och penna eller nål och tråd.
Absurda betraktelser blir självklara slagkraftiga (och så sjukt snygga!) kommentarer kantade med asgarv. Comic relief när den är som bäst. Och extra imponerande blir det när hennes snabba stygn blir till uttrycksfulla meningsfullheter tycker jag. Serierna har publicerats tidigare, men detta är första gången hon visar upp originalen.
Lotta Sjöberg och hennes virkade make-up, fotad av Majken Jacobsson Sjöberg. (Foto Kurbits)
Lotta ingår i vad som numera beskrivs som comic craftivism-genren där hon ofta behandlar ämnen som politik, relationer, kvinnofällan och samhällskritik, kopplat till det kvinnliga hantverket förstås.
Snabbt och oerhört välfunnet skissar Lotta Sjöberg samhällshändelser med nål och tråd. (Foto Kurbits)
På Serieteket visar hon broderade original och fotografier (tagna av Majken Jacobsson Sjöberg) i en fin blandning. Här är ett litet urval, så många fina pärlor!
Utställningen finns att se fram till 8 december, gå och se du som har möjlighet!
Följ @lotta_sjoberg på sociala medier! Här är Lotta själv avbildad av Majken Jacobsson Sjöberg. (Foto Kurbits)
I helgen öppnar utställningen Bred blick på hantverk för alla som har möjlighet att ta sig till Skansen. Jag hade glädjen att besöka vernissaget i veckan som gick och ojoj så rasande fint det är! Vackert hantverk i en riktigt unik miljö, ta chansen att uppleva detta du som har möjlighet! Utställningen håller helgöppet fram till 17 september.
Mari-Louise Franzen, vd Hantverkarna Stockholm och Elvira Svedmalm, kreativ producent för Hantverksdagarna.Stefan Nilsson, curator för utställningen.
Bred blick på hantverk är inhyst i Skansens äldsta hus, från 1876. Det heter passande nog Bredablick (efter guden Balders boning) och hålls normalt inte öppet för allmänheten. Det är ett av Skansens finaste (och definitivt högsta) hus exteriört och även interiört är det något extra.
Bredablick från 1876, Skansens äldsta och högsta hus.Med fantastisk utsikt!
Här samsas nu 14 konsthantverkare på fyra av utsiktstornets våningsplan, uppdelade i sex material; textil, trä, papper, metall, glas och keramik. Urvalet är gjort av Stefan Nilsson och utställningen är ett samarbete mellan Stiftelsen Skansen och Hantverkarna Stockholm. Jag pratade med Stefan vid öppningen och han berättade att han velat dra lite i hantverksbegreppet, bredda, ta i ordentligt och ge en annan bild av vad hantverket kan vara i framtiden. Här visas en fin bredd på uttryck men också materialanvändande: Bea Szenfelds användning av återvunna jeans här i en fantastisk klänning, Finn Ahlgrens smarta användning av återvunna kontorsmöbler och råsnickeri i ett vansinnigt vackert skåp exempelvis, och Sofia Vusir Janssons pappersblommor i folkkonstens svulstiga fotspår i den mest magiska buketten – återvinning, enkla material och skräp men som får helt andra betydelser och intryck. På våningen för papper och trä finns också fantastiska Emma Dahlqvist som förstås arbetar med näver och korgflätning, här i ett riktigt stort format. Att ta in hennes arbeten i så stor skala var en riktig fröjd!
Finn Ahlströms återvunna skåp med skogsdetaljer.Emma Dahlqvists korgflätning!Bea Szenfelds arbetsbord med återvinning av jeans.Sofia Vusir Janssons pappersblommebukett.
Bredden på textila tekniker är också fin här; Arianna E Funks experiment i flossa och rya är spännande och nytänkande, utforskandet är ett av hennes signum och resultatet är vackert och mycket inbjudande. Även Oscar Walls tuftning (se bilden i inläggets topp) ger luft åt experiment och riktigt mycket handaskicklighet. De textila årsringarna är dessutom vansinnigt vackra till träet i bänken (och golvet!) de vilar på, Oscar Wall är även möbelsnickare med god känsla för båda sina material. Mirjam Hemström Farsis verk var det mest svårfotograferade, skirt absolut, men i sin traditionella vävning också starkt i uttrycket. Balansgången däremellan var intressant att se.
Arianna E Funk vid sin experimentella vävning. Mirjam Hemström Farsis vävda verk.
Att gå längst upp i Bredablick, titta på utsikten och sen jobba sig ner våning för våning är härligt då alla plan har eget eller grupperade material. Våningen för metall bebos av smyckeformgivare Åsa Lockner vars verk gör sig oerhört fint i miljön, speciellt detta lågt hängande arbete. Anna Fernell leker med metallen och får den att likna andra saker, häpnadsväckande roliga och spännande experiment där metallen liknar papper och läder exempelvis. Även silversmeden Tove Knuts arbeten finns på detta våningsplan, smyckekonst med hög verkshöjd, där hon blandar sina material så att det blir ett mellanting mellan objekt och smycke.
Åsa Lockner.Tove Knuts.Anna Fernell, alla tre i kategorin metall.
Glas och keramik är utställningens sista materialkombination och här är Viktor Erlandsson som arbetar med en rad olika material och tekniker visar i detta sammanhang ett spännande projekt där glasblåsaren Kristin Larsson skapat skulpturerna. De symboliserar olika normer kring sociala relationer, och representerar bland annat synen på hur vi umgås och med vilka.
Här finns också glasblåsaren Gunilla Kihlgrens gigantiska glasskulptur, hennes signum champagneglaset har här förstorats till imponerande skala och visst gör det sig fantastiskt placerad här? Som att det alltid stått i det här rummet. Gunilla Kihlgren har arbetat 40 år som glaskonstnär och det här var riktigt roligt att se – ett nytt verk till detta tillfälle. I utställningen samsas också mångårig yrkeserfarenhet med ny, Caroline Harrius gick ut konstfack för ett par år sedan och har gjort sina broderade urnor till sitt egna uttryck. Imponerande i materialkombinationen och uttrycket – det skira möter återigen det robusta i en riktigt rolig blandning. Jag gillade även Helena Malms utställda verk mycket, då också hon blandar uttryck på ett roligt sätt, keramiken känns strikt och med funktionalitet, men tittar man lite närmre är det ju mindre funktion och mer konst, en utmärkt mix inte minst också med färg och format i åtanke.
Väl nere på marknivå kommer du att vara fullmatad av spännande materialanvändningar, vackra hantverkstekniker och väl utvalda utövare som alla har en bred blick på hantverket. En rad av utställarna kommer att vara på plats under de dagar utställningen pågår.
Bred blick på hantverk, just nu på Skansen, alla helger fram till 17 september – gå och se!
Hantverkets roll idag och i framtiden är viktig att lyfta, här görs det på ett relevant och bra sätt. Miljön på Skansen bjuder in till reflektion, inte bara i själva utställningsrummet, utan att man också går igenom det folkkonstarv som ju Hazelius byggde upp för oss att förvalta. Hur ser det hantverk ut som vi lämnar efter oss? Finns det kvar, och har vi fyllt på med nytt? Jag hoppas och tror att det inte bara förvaltas utan också ges utrymme att utvecklas vidare. Det är roligt att detta samarbete sker, och jag tror att mycket kommer att genereras vidare ur den här satsningen.
Bland annat ska ju också Hantverksdagarna nämnas – dessa sker ju på Skansen under samma period, helgerna 2-17 september. Hantverksdagarna brukar Skansen arrangera i september årligen, i år alltså i samarbete med Hantverkarna Stockholm. Tanken är att synliggöra hantverkstraditionen och den unika sätt att föra kunskapen vidare, att tradera den till nästa generation. Systemet med lärlingar, geseller och mästarbrev är något unikt för denna bransch. Allt detta finns ju redan i Skansens uppdrag – här arbetar ju en mängd hantverkare i museets historiska verkstäder. Men under dessa dagar gästas även Skansen av fler hantverkare – yxmakare, tatuerare, ölbryggare för att nämna några, alla från Stockholms Hantverksförening, som är en av våra äldsta föreningar. I 175 år har syftet varit detsamma, att värna hantverksföretagen och främja hantverket och yrkesskickligheten däri.
För en tid sedan var jag in Norrköping och såg framväxandet av ett nytt gemensamhetsverk signerat Husmorsgraffitigänget där, med dess konstnärliga ledare Anneli Lindberg i spetsen. Då broderades påbörjade hälsningar färdigt, antal språk som var representerade höll på att räknas.
Sedan dess har arbetet inte bara fortskridit, verket är klart och upphängt! Låt mig få presentera Hej Hjärtat! så här blev det – så fint, generöst och inbjudande, eller hur?
Hej hjärtat på sin publika plats.Anneli Lindberg, konstnärlig ledare för Husmorsgraffiti.
Gemensamhetsverket är Hej Hjärtat! består av textila hälsningar i form av ordet hej på en rad olika språk. Det är skapat av människor i Norrköping under 2023, med Anneli Lindberg som konstnärlig ledare. Verket bär på en berättelse och en skaparprocess som startade i stadsdelen Navestad, av kvinnor som började tagga sin närmiljö med avsändare #husmorsgraffitiNavestad. För den som varit i Norrköping finns spår av husmorsgraffiti över hela staden, skapat av nätverket med samma namn. Här är den gemensamma nämnaren att arbeta tillsammans, många händer ger stort resultat. Att visa sin närvaro med sitt hantverk i det offentliga rummet är viktigt, och med husmorsgraffitin som uttryck finns många kvinnor från många olika länder representerade i staden.
Gemensamhetsverket växer fram.Och på många språk.
Hej Hjärtat! är det senaste avtrycket, och detta stora gemensamhetsverk finns att se på konstmuseets fasad där det hängt sedan Kulturnatten för ett par veckor sedan. Detta var målet för Navestads taggare, att finnas synliga i Norrköpings centrum för alla att se. Detta har de lyckats med!
Verket finns tillsammans med en avsändartext som beskriver både bakgrund och uppkomst, samt en del om själva tillverkandeprocessen och dess material:
Hej Hjärtat! är bara ett av många gemensamhetsverk under namnet Husmorsgraffiti som har satts upp i staden sedan 2016. Verken skapas av virkade dukar, spetsar och annan återanvänd textil från second hand. Här är det ett överkast som fått agera ”målarduk”. Överkastet är upphittat i ett soprum. Efter kollektivt skapande har överkastet förvandlats till ett ett färgrikt och uttrycksfullt verk som önskar kommunicerar med dig som betraktare.
Husmorsgraffiti är en konstgenre som tillsammans med gerillaslöjd ingår i vad som kallas den handgjorda revolutionen. Med husmorsgraffitins mjuka taggar tar människor, som annars inte är vana att höras och synas, plats i det offentliga rummet. Här görs det med verket Hej Hjärtat!
Verket finns att se på konstmuseets fasad nu och framöver, någon sluttid för Hej Hjärtat! finns inte i dagsläget, vilket är roligt. Textila inslag i offentliga miljön är viktiga och att de blir inbjudna att sitta på institutioner är en viktig signal. Den som tittar noga runt om i Norrköping hittar mer husmorsgraffiti från avsändarna i Anneli Lindbergs nätverk, håll utkik. Det går också att följa gruppens facebooksida för mer information.
Läs tidigare inlägg om Kvinnonätverket hemma och deras husmorsgraffiti >> här , här och här!
Arbete pågår – workshop med många händers verk. (Foto Kurbits)